Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?

Recension: I dödens väntrum av Christer Berglund

För den här boken rekommenderar jag starka nerver eller bristande inlevelseförmåga, gärna både och för att vara på den säkra sidan. I annat fall riskerar läsningen att i stort sett bli en enda lång tortyrupplevelse. På sida upp och sida ner skildrar nämligen den prisbelönte journalisten Christer Berglund den ena motbjudande berättelsen efter den andra. Det är våld och ond bråd död i kubik, psykiska sjukdomar likaså. Självmord och depressioner, huliganer och misshandel, schizofreni och dråp. När jag är på väg att ge upp läsandet bryter några reportage om kända personer av våldsberättandet, tack och lov. Med det inte sagt att de berättelserna är någon dans på rosor, men blod och mord uteblir åtminstone och jag kan andas ut för en stund. Vidare hittar vi några historier som också berör men på ett sätt som är mer hanterbart, bland annat om grannosämja och en kvinna döende i cancer. Obehagskänslan från de inledande berättelserna hänger dock kvar och oron för vilka hemskheter jag ska stöta på härnäst i läsandet förtar läsningen av de mindre obehagliga avsnitten. Men det är ingen tvekan om att Berglund kan sin sak. Med en intensiv närhet och plågsamt målande detaljrikedom beskriver han allt vi kan tänkas vilja veta och mycket mer. Som läsare blir jag inte förskonad på minsta vis.

En vanlig hållning inom journalistik är att ett reportage som berör är ett bra reportage. I så kallad ”New Journalism”, en journalistisk genre inom vars ramar jag vill placera Christer Berglunds bok, tycks det vara en dygd att driva denna tes till sin spets. Redogörelser av inre tillstånd med detaljerad återgivning av känslor och tankar är en av byggstenarna. En annan viktig ingrediens är det litterära berättandet, att skildra en verklig händelse med verkliga personer på litterärt vis. Resultatet blir litterär journalistik, en journalistisk text med inslag av prosa. I gränslandet mellan journalistik och prosa uppstår dock vissa frågeställningar. Hur stort utrymme ska fantasin tillåtas? Vad händer med kraven på sanning, källkritik och etik?

Personligen anser jag generellt att en viktig aspekt av journalistens uppdrag är att sträva efter och redovisa sanningen. Därför såg jag redan före genomläsningen av Berglunds bok en klar nackdel med ”New Journalism”, nämligen att det är svårt att veta om en text är alltigenom sann eller inte. Till min förvåning finner jag under läsningen att det spelar mindre roll än jag trodde. Jag funderar på om det kanske är för att ämnena som sådana inte intresserar mig och att jag därför inte bryr mig, men jag kommer inte fram till något riktigt svar. Oavsett om man betecknar det litterär journalistik eller journalistisk litteratur tycker jag att genren fyller en viktig funktion; att som berättarform vara gränsöverskridande och kombinera det bästa av två världar. Med inslag av prosa kan en journalistisk text bli mer realistisk och detaljerad samt erbjuda en större läsupplevelse eller rent av locka till sig fler läsare.

Även om jag ogillar valet av ämne i merparten av Berglunds reportage, och sällan har blivit så illa berörd av läsning, väcks mitt intresse för genren och jag vill läsa mer. Men inte sådant som gör mig illamående eller rädd. Jag blir gärna berörd av en text men inte så jag får mardrömmar. Det kvittar hur prisad eller hyllad reportern i fråga är, någon måtta på eländet får det allt vara.

 

Om Christer Berglund:

Född 1950, är en svensk frilansjournalist som främst gjort sig känd för att skriva kriminalreportage i litterär stil, publicerade i tidningar som Café och Veckans Affärer. 2003 tilldelades Christer Berglund priset Årets Journalist av branschorganisationen Sveriges Tidskrifter. Våren 2007 utkom han med antologin I dödens väntrum på Atlas förlag, ett urval av hans reportage skrivna under 15 års tid.

Källa Wikipedia

Läsning om "New Journalism":

http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vad-hette-det-sa-du