Blogginlägg D: The Elements of Journalism

I boken The Elements of Journalism diskuterar Bill Kovach och Tom Rosenstiel journalistikens viktigaste beståndsdelar. En efter en betas de av och som läsare och journalistikstuderande är det svårt att inte hålla med om vikten av samtliga punkter. Med hjälp av åtskilliga exempel diskuteras det också hur journalistiken och medias roll har förändrats genom tiderna.

En sak som har bidragit till stora förändringar för både läsare och journalister är den tekniska utvecklingen och de sociala mediernas framtåg. Nymodigheterna ställer krav på nytänkande inom journalistiken i allmänhet och gammelmedierna i synnerhet. Anpassning är nödvändig för att kunna hävda sig i konkurrensen och överleva i en miljö där de svaga – dvs de mindre anpassningsbara - riskerar att gå under. Läsarna å andra sidan möts av ett enormt hav av information som det gäller att sålla bland varför det samtidigt ställs högre krav på källkritik.

För att hävda sig i konkurrensen ser vi hur gammelmedierna anammar det ena sociala mediet efter det andra. Numera är det till exempel möjligt att kommentera tidningsartiklar via nätupplagor eller att med hjälp av verktyget Twingly söka länkar till relaterade bloggar i anslutning till en artikel. Men gammelmedia använder också sociala medier för att få nys om nyheter och hitta uppslag till artiklar. Ett exempel på det sistnämnda är Göteborgs-Posten som har ett samarbete med barn-och familjesajten Familjeliv.se och ofta skriver om ämnen som debatteras där.

Samtidigt som fördelen med den demokratiska aspekten av sociala medier knappast går att förneka finns det dock andra aspekter som är mindre positiva. Inom journalistiken finns det bland annat pressetiska regler som är till för att upprätthålla ett slags ordning och etiskt rättesnöre för den journalistiska yrkeskåren. Inom sociala medier saknas det motsvarighet och alla bedömningar blir upp till det egna samvetet. Resultatet blir att vi som läsare i ännu mindre grad än tidigare kan lita på att det vi läser är sant.

Av de tio punkter som nämns i The Elements of Journalism definierar den första just vikten av att hålla sig till sanningen; "Journalism’s first obligation is to the truth". På senare tid har det på flera håll publicerats falska nyheter, historier som har dragit oss vid näsan och lurat både läsare och nyhetsmedier som har rapporterat "nyheten" vidare. En av dessa handlar om bloggen A gay girl in Damascus skriven av Amina Araf, en syrisk lesbisk kvinna som i själva verket visade sig vara en 40-årig amerikansk man vid namn Tom MacMaster. Den regimkritiska bloggen som startade så sent som i februari hade en halv miljon följare och när Amina plötsligt ”försvann” skrev 50 000 personer på en protestlista för att visa sitt stöd.

Frågan om bloggens innehåll kan ha ett värde trots att den är påhittad kan visserligen diskuteras, men oavsett vad man anser om det är risken att allmänhetens förtroende både för journalister och för vad som skrivs på nätet urholkas när falska nyheter och bloggar avslöjas.

Kanske är det för mycket begärt att alla som skriver för allmänheten, må det vara journalister eller privatpersoner på nätet, ska ta till sig vad Kovach och Rosenstiel anger som punkt 9 i The Elements of Journalism; Its practitioners have an obligation to exercise their personal conscience? Men hoppas kan man ju alltid.

Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?

Recension: I dödens väntrum av Christer Berglund

För den här boken rekommenderar jag starka nerver eller bristande inlevelseförmåga, gärna både och för att vara på den säkra sidan. I annat fall riskerar läsningen att i stort sett bli en enda lång tortyrupplevelse. På sida upp och sida ner skildrar nämligen den prisbelönte journalisten Christer Berglund den ena motbjudande berättelsen efter den andra. Det är våld och ond bråd död i kubik, psykiska sjukdomar likaså. Självmord och depressioner, huliganer och misshandel, schizofreni och dråp. När jag är på väg att ge upp läsandet bryter några reportage om kända personer av våldsberättandet, tack och lov. Med det inte sagt att de berättelserna är någon dans på rosor, men blod och mord uteblir åtminstone och jag kan andas ut för en stund. Vidare hittar vi några historier som också berör men på ett sätt som är mer hanterbart, bland annat om grannosämja och en kvinna döende i cancer. Obehagskänslan från de inledande berättelserna hänger dock kvar och oron för vilka hemskheter jag ska stöta på härnäst i läsandet förtar läsningen av de mindre obehagliga avsnitten. Men det är ingen tvekan om att Berglund kan sin sak. Med en intensiv närhet och plågsamt målande detaljrikedom beskriver han allt vi kan tänkas vilja veta och mycket mer. Som läsare blir jag inte förskonad på minsta vis.

En vanlig hållning inom journalistik är att ett reportage som berör är ett bra reportage. I så kallad ”New Journalism”, en journalistisk genre inom vars ramar jag vill placera Christer Berglunds bok, tycks det vara en dygd att driva denna tes till sin spets. Redogörelser av inre tillstånd med detaljerad återgivning av känslor och tankar är en av byggstenarna. En annan viktig ingrediens är det litterära berättandet, att skildra en verklig händelse med verkliga personer på litterärt vis. Resultatet blir litterär journalistik, en journalistisk text med inslag av prosa. I gränslandet mellan journalistik och prosa uppstår dock vissa frågeställningar. Hur stort utrymme ska fantasin tillåtas? Vad händer med kraven på sanning, källkritik och etik?

Personligen anser jag generellt att en viktig aspekt av journalistens uppdrag är att sträva efter och redovisa sanningen. Därför såg jag redan före genomläsningen av Berglunds bok en klar nackdel med ”New Journalism”, nämligen att det är svårt att veta om en text är alltigenom sann eller inte. Till min förvåning finner jag under läsningen att det spelar mindre roll än jag trodde. Jag funderar på om det kanske är för att ämnena som sådana inte intresserar mig och att jag därför inte bryr mig, men jag kommer inte fram till något riktigt svar. Oavsett om man betecknar det litterär journalistik eller journalistisk litteratur tycker jag att genren fyller en viktig funktion; att som berättarform vara gränsöverskridande och kombinera det bästa av två världar. Med inslag av prosa kan en journalistisk text bli mer realistisk och detaljerad samt erbjuda en större läsupplevelse eller rent av locka till sig fler läsare.

Även om jag ogillar valet av ämne i merparten av Berglunds reportage, och sällan har blivit så illa berörd av läsning, väcks mitt intresse för genren och jag vill läsa mer. Men inte sådant som gör mig illamående eller rädd. Jag blir gärna berörd av en text men inte så jag får mardrömmar. Det kvittar hur prisad eller hyllad reportern i fråga är, någon måtta på eländet får det allt vara.

 

Om Christer Berglund:

Född 1950, är en svensk frilansjournalist som främst gjort sig känd för att skriva kriminalreportage i litterär stil, publicerade i tidningar som Café och Veckans Affärer. 2003 tilldelades Christer Berglund priset Årets Journalist av branschorganisationen Sveriges Tidskrifter. Våren 2007 utkom han med antologin I dödens väntrum på Atlas förlag, ett urval av hans reportage skrivna under 15 års tid.

Källa Wikipedia

Läsning om "New Journalism":

http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vad-hette-det-sa-du

Blogginlägg B: Etik i medierna

Hur bör media hantera uppgifter om misstänkta brottslingar? Vad kan anses vara av allmänintresse? Förhållningssättet till etik inom media är ett komplicerat ämne. Tolkningsfrågor och avsaknaden av lagar gör att publiceringsbeslut skiljer sig åt mellan olika utgivare och medier.

Frågan om vad som anses vara rätt och fel skapar upprörda känslor i de olika lägren. Och det med rätta för det är oerhört viktiga saker det handlar om. Att bli uthängd i media som en brottsling när man i själva verket har ett samvete vitt som snö vore väl en mardröm om någon? Men att avgöra vad som är rätt och fel i en fråga som inte har några tydliga svar är inte lätt. Då Sverige är ett land där yttrande- och tryckfrihetslagen har en stark ställning har regeringen valt att inte lagstifta om etik i media. I stället har branschen fått förtroendet och ansvaret att vara självsanerande. Till deras hjälp finns Pressens etiska regelsamling som branschen själv har tagit fram och som ska vara vägledande i etiska frågor.

Men hur väl fungerar det när det i slutändan är varje utgivares tolkning och avvägning som avgör? Svaret är; sådär. Hanteringen av uppgifter om personer som misstänks för brott kan skilja sig åt avsevärt medier emellan. Vissa utgivare väljer att inte lämna ut en persons namn, eller andra uppgifter som kan röja personens identitet, ens efter att en person har blivit fälld i domstol. Andra drar sig inte för att publicera namnet redan vid minsta misstanke. Som motivering uppger man då att det ligger i allmänhetens intresse att få ta del av dessa uppgifter. Men vad avgör om en uppgift är av allmänintresse? Kanske borde det, utöver de pressetiska reglerna, finnas en vägledning för branschen när det gäller definitionen av ”allmänintresset”? För vilken nytta gör etiska regler om tolkningarna skiljer sig milsvida åt mellan olika utgivare? 

Det är intressant att notera att tillvägagångssättet inte bara skiljer sig utgivare emellan utan även mellan länder. I till exempel USA och Storbritannien är namnpublicering mer regel än undantag och journalister där har svårt att förstå den restriktiva hållningen i svenska medier. För hundra år sedan var läget dock ett annat och såväl gärningsmän som brottsoffer och självmördare namngavs även här i Sverige. Även om jag inte personligen var med på den tiden kan jag konstatera att allt inte var bättre förr.

Förutom namnpublicering förekommer samma problemställning också när det gäller andra uppgifter. I Pressens etiska regelsamling finns att läsa:

10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

Uppgifter under denna punkt diskuterades livligt i en sändning av radioprogrammet Medierna för en tid sedan. I programmet resonerar man kring rätt och fel med att publicera personliga uppgifter om såväl offer som gärningsman. En intressant kommentar från Aftonbladets ansvarige utgivare var att även om tidningar inte publicerar uppgifterna tar det en och en halv minut att hitta dem på nätet. Att det på något sätt skulle fria utgivaren från moraliskt ansvar vid publicering tycker jag dock är ett konstigt argument.

Vore jag ansvarig utgivare skulle jag välja att hålla en mer återhållsam linje både i fallet som diskuteras i programmet och överlag. Om vi vill ha ett samhälle som det går att leva i tror jag det är viktigt att journalister och utgivare inte glömmer bort sin roll och agerar polis eller domstol. Det gör de bäst genom att vara restriktiva med att publicera känsliga uppgifter och hellre skriva för lite än för mycket. Likväl som att en person inför domstol anses oskyldig tills en fällande dom har fastställts bör detsamma gälla i medias och samhällets ögon. Och att namnpublicering skulle förhindra ytterligare brott är en inställning vars syfte förvisso är gott men som jag ställer mig tveksam till. Risk uppstår snarare att allmänheten tar saken i egna och att även anhöriga till den utpekade drabbas negativt. Även om det inte är ett passande motto för journalistik generellt innehåller det gamla ordspråket ”tala är silver, tiga är guld” en viss sanningshalt. Kanske borde det anammas av fler redaktioner landet runt?

Källor:

Häger, Björn – Reporter (2009)

Pressetiska regler

http://www.po.se/regler/pressetiska-regler

Radioprogrammet Medierna 2009-01-31

http://www.sr.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795

http://www.dn.se/debatt/att-inte-publicera-namn-kan-underlatta-mord

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/pressforskare-medierna-borde-publicera-namn-oftare_1134415.svd

http://www.dn.se/kultur-noje/medier-oeniga-om-namnpublicering

Blogginlägg A: Nyhetsvärdering

Varje dag ställs nyhetsredaktioner inför samma dilemma; att välja vilka händelser som ska klassas som nyheter samt hur stort utrymme de ska få. Ett flertal faktorer vägs in i bedömningen av hur nyhetsmässig en händelse är. Här tittar jag närmare på ett par aktuella nyheter för att se vad som karaktäriserar just dem.

”En bra nyhet är något som angår människor, eller som vi bedömer angår människor”

Det menar en av de intervjuade som Bengt Johansson, docent i journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet, har mött i arbetet med sin studie i nyhetsvärdering vid svenska nyhetsredaktioner. I studien jämför Bengt Johansson arbetsgången och tillvägagångssättet att välja nyheter mellan tre olika nyhetsredaktioner (Rapport på SVT, Svenska Dagbladet och Dagens Eko i SR). Utifrån deltagande observationer och intervjuer konstaterar Bengt Johansson att nyhetsvärdering handlar om avvikelser, närhet och betydelse. Med andra ord ska det vara intressant och viktigt, något som också tidigare forskning har visat är centrala kriterier för nyhetsvärdering.

Samma slutsatser drar Björn Häger i sin bok Reporter. Det är dock anmärkningsvärt att medierna till viss del skiljer sig åt när det gäller nyhetsvärdering. Till exempel är kvällstidningar beroende av att sälja lösnummer och därför mer benägna att skriva om intressanta men oviktiga händelser såsom kändisars kärleksliv. Dagstidningar å andra sidan läses till största delen av prenumeranter och fokuserar mer på nyheter som betecknas som viktiga. Vidare kan man konstatera att ”seriösare” nyhetsmedier som exempelvis Rapport och Ekot endast tar upp en händelse som berör en kändis kärleksliv om det, som Björn Häger skriver, når nivån kunglig förlovning. Men oavsett om en händelse är intressant, viktig eller både ock har de alla det gemensamt att de måste beröra läsarna på ett eller annat sätt.

Nyhet nr 1
Göteborgs-Posten, måndagen 14 februari
Dödlig parasit hittad i Sverige

I en kort notis på sidan 5 skriver Göteborgs-Posten att en räv som bar på den fruktade parasiten dvärgbandmask har hittats i Sverige. Fyndet gjordes i Bohuslän och är enligt Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) mycket allvarligt. Parasitens ägg kan hamna på bär och svamp via djurens avföring och är dödlig för människor. Den antas ha spritt sig till Sverige främst via insmugglade hundar från drabbade länder i Europa.

Denna händelse uppfyller flera av de kriterier som utmärker en bra nyhet enligt Björn Häger. Förutom att händelsen är att betrakta som både viktig och intressant är det även en icke-normal händelse som speglar en förändring. Att den dödliga dvärgbandsmasken har påträffats i Sverige för första gången kan bland annat innebära en stor förändring i hur vi rör oss i skog och mark. Bär- och svampplockning, två mycket uppskattade fritidssysselsättningar i allemansrättens Sverige, blir med ens förenat med risk för hälsa och i värsta fall liv. Hos många förs tankarna till tiden efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl när man inte kunde plocka svamp och all den osäkerhet som uppstod runt omkring. Förutom smitta via bär och svamp kan hundar vara smittade och i sin tur föra smittan vidare till människor, därmed berörs hundägare särskilt. För denna grupp innebär upptäckten bland annat att de bör tvätta händerna efter nära beröring med sina hundar och att de avmaskar dem regelbundet, allt enligt SVA:s rekommendationer i nuläget.

Händelsen uppfyller även kriteriet om närhet eftersom det är en aktuell händelse som utspelas i Sverige. I frågan om rumslig närhet är det främst hundägare och naturälskare i Uddevalla-trakten som berörs då parasiten endast har påträffats lokalt i detta område. Trots det är nyheten intressant också ur ett riksperspektiv eftersom det föreligger en uppenbar risk för spridning till andra delar av landet samt på grund av dess status som en icke-normal händelse. Som illustration kan nämnas att Göteborgs-Posten på onsdagen skriver att rekommendationerna från SVA har utökats till att gälla fyra kommuner i Bohuslän.

Då händelsen utspelar sig inom Göteborgs-Postens täckningsområde får händelsen stor uppmärksamhet i tidningen under merparten av vecka 7. Från att ha varit en liten notis på måndagen publiceras det på tisdagen både en kommentar på ledarsidan och en halv sida inklusive illustration på sidan 9. Detta följs på onsdagen upp med en mindre rubrik på förstasidan plus en halv sida inklusive råd SVA:s råd i punktform och en enkät med hundägare på sidan 10. Utöver Göteborgs-Posten uppmärksammar SVT:s Väst Nytt händelsen mycket i sina sändningar under veckan.

Nyheten kommer troligen att fortsätta vara både intressant och viktig tills det går att konstatera hur omfattande spridningen är. Dock lär mediernas intresse för nyheten klinga av i avvaktan på ytterligare besked från SVA. För närvarande håller SVA på att analysera flera rävar i jakten på den dödliga parasiten och under fredagen rapporterar Väst Nytt att inga fler parasiter har påträffats i de undersökta rävarna. Fler undersökningar lär dock behövas innan SVA kan lämna närmare besked om spridningen. Förutom hundägare är det många naturälskare som berörs och väntar på besked och rekommendationer inför bär- och svampsäsongen.

Nyhet nr 2
Göteborgs-Posten, torsdagen 17 februari
Thåström till Way out West

Med en mindre rubrik på förstasidan och en artikel på sidan 68 i kultur- och nöjesdelen meddelas det att musikern Joakim Thåström är inbokad på årets upplaga av musikfestivalen Way out West (WoW). Till skillnad från den tidigare nyheten är den här händelsen mer intressant än viktig. Anledningen till att den överhuvudtaget kan klassas som en nyhet är att Thåström är en känd person, eller elitperson för att använda Björn Hägers benämning. Intresset för händelsen upptas således i första hand av Thåströms fans men även av de personer som intresserar sig för festivalen generellt.

Främst får händelsen betecknas som lokal då festivalen äger rum i Slottskogsparken i Göteborg, men eftersom musikintresserade från hela landet besöker festivalen som lockar ca 25 000 besökare varje år finns även ett riksintresse. På grund av festivalens storlek och popularitet brukar händelser kring WoW ofta ha ett högt nyhetsvärde på Göteborgs-Postens nöjesredaktion, speciellt när det gäller bokade artister. Just den här nyheten blir extra intressant med anledning av att spelningen blir Thåströms enda spelning det här året. Om däremot ytterligare spelningar eller rent av en turné hade varit inplanerad skulle Thåströms deltagande på festivalen inte vara av lika stort intresse. Därmed hade händelsen också fått ett minskat nyhetsvärde.


Källor:

Häger, Björn - Reporter (2009)

Johansson, Bengt - Vid nyhetsdesken: En studie av nyhetsvärdering vid svenska nyhetsredaktioner (2008)

Nyhet nr 1
http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.551539-dodliga-masken-vacker-oro-i-bohuslan

Nyhet nr 2
http://www.gp.se/kulturnoje/musik/1.552729-thastrom-till-way-out-west

De första orden

Ända sedan barnsben har jag varit fascinerad av ord och språk både till innehåll och form. Därför kändes mina författardrömmar under många år helt logiska, detta trots att jag hela tiden har känt ett ganska stort motstånd till skrivandet i sig. Men med åren blir de flesta klokare, så även jag. Så sakteliga har jag därför insett att det där med författande inte är riktigt min grej ändå. Åtminstone inte skönlitterärt skrivande som det var tänkt från början.

Det som har fått mig på andra tankar är framför allt två saker. Det första är att jag saknar fantasi att komma upp med fiktiva berättelser, något jag insåg för ganska länge sedan. Mina texter blir därför begränsade till att handla om verkligheten, sådant som antingen jag eller andra har upplevt eller känner till. Det andra är att jag är på tok för nyfiken på andra människor för att sitta ensam på min kammare och försöka hitta på intressanta personer. Varför hitta på karaktärer när det kryllar av människor med intressanta berättelser och livsöden som bara väntar på att få berättas? Dessa slutsatser har bidragit till att jag idag studerar journalistik vid Karlstads universitet. Det är också därför jag har skapat den här bloggen. Under vårterminen 2011 kommer ett antal texter att läggas upp som en del av mina studier. Förhoppningsvis blir det intressant läsning för de som händelsevis har vägarna förbi.

/Katarina