Hur bör media hantera uppgifter om misstänkta brottslingar? Vad kan anses vara av allmänintresse? Förhållningssättet till etik inom media är ett komplicerat ämne. Tolkningsfrågor och avsaknaden av lagar gör att publiceringsbeslut skiljer sig åt mellan olika utgivare och medier.
Frågan om vad som anses vara rätt och fel skapar upprörda känslor i de olika lägren. Och det med rätta för det är oerhört viktiga saker det handlar om. Att bli uthängd i media som en brottsling när man i själva verket har ett samvete vitt som snö vore väl en mardröm om någon? Men att avgöra vad som är rätt och fel i en fråga som inte har några tydliga svar är inte lätt. Då Sverige är ett land där yttrande- och tryckfrihetslagen har en stark ställning har regeringen valt att inte lagstifta om etik i media. I stället har branschen fått förtroendet och ansvaret att vara självsanerande. Till deras hjälp finns Pressens etiska regelsamling som branschen själv har tagit fram och som ska vara vägledande i etiska frågor.
Men hur väl fungerar det när det i slutändan är varje utgivares tolkning och avvägning som avgör? Svaret är; sådär. Hanteringen av uppgifter om personer som misstänks för brott kan skilja sig åt avsevärt medier emellan. Vissa utgivare väljer att inte lämna ut en persons namn, eller andra uppgifter som kan röja personens identitet, ens efter att en person har blivit fälld i domstol. Andra drar sig inte för att publicera namnet redan vid minsta misstanke. Som motivering uppger man då att det ligger i allmänhetens intresse att få ta del av dessa uppgifter. Men vad avgör om en uppgift är av allmänintresse? Kanske borde det, utöver de pressetiska reglerna, finnas en vägledning för branschen när det gäller definitionen av ”allmänintresset”? För vilken nytta gör etiska regler om tolkningarna skiljer sig milsvida åt mellan olika utgivare?
Det är intressant att notera att tillvägagångssättet inte bara skiljer sig utgivare emellan utan även mellan länder. I till exempel USA och Storbritannien är namnpublicering mer regel än undantag och journalister där har svårt att förstå den restriktiva hållningen i svenska medier. För hundra år sedan var läget dock ett annat och såväl gärningsmän som brottsoffer och självmördare namngavs även här i Sverige. Även om jag inte personligen var med på den tiden kan jag konstatera att allt inte var bättre förr.
Förutom namnpublicering förekommer samma problemställning också när det gäller andra uppgifter. I Pressens etiska regelsamling finns att läsa:
10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.
Uppgifter under denna punkt diskuterades livligt i en sändning av radioprogrammet Medierna för en tid sedan. I programmet resonerar man kring rätt och fel med att publicera personliga uppgifter om såväl offer som gärningsman. En intressant kommentar från Aftonbladets ansvarige utgivare var att även om tidningar inte publicerar uppgifterna tar det en och en halv minut att hitta dem på nätet. Att det på något sätt skulle fria utgivaren från moraliskt ansvar vid publicering tycker jag dock är ett konstigt argument.
Vore jag ansvarig utgivare skulle jag välja att hålla en mer återhållsam linje både i fallet som diskuteras i programmet och överlag. Om vi vill ha ett samhälle som det går att leva i tror jag det är viktigt att journalister och utgivare inte glömmer bort sin roll och agerar polis eller domstol. Det gör de bäst genom att vara restriktiva med att publicera känsliga uppgifter och hellre skriva för lite än för mycket. Likväl som att en person inför domstol anses oskyldig tills en fällande dom har fastställts bör detsamma gälla i medias och samhällets ögon. Och att namnpublicering skulle förhindra ytterligare brott är en inställning vars syfte förvisso är gott men som jag ställer mig tveksam till. Risk uppstår snarare att allmänheten tar saken i egna och att även anhöriga till den utpekade drabbas negativt. Även om det inte är ett passande motto för journalistik generellt innehåller det gamla ordspråket ”tala är silver, tiga är guld” en viss sanningshalt. Kanske borde det anammas av fler redaktioner landet runt?
Källor:
Häger, Björn – Reporter (2009)
Pressetiska regler
Radioprogrammet Medierna 2009-01-31
Hej!
SvaraRaderaEfter att ha läst ditt blogginlägg ser jag att vi har ganska lika syn på det här med pressetik. Håller med dig i att "allmänintresse" är ett väldigt vitt begrepp och kan tolkas på ¨många olika sätt. "Spelregler" även för det låter som en bra ide!
Jag tyckte det var intressant också att du jämförde Sveriges namnpublicering med USA:s och Storbritanniens. Att vi är så restriktiva på denna fråga är lite lustigt då vi annars är en av de länder med störst offentlighet och transparans.
/Kristin Bergdahl
Du skriver:
SvaraRadera"En intressant kommentar från Aftonbladets ansvarige utgivare var att även om tidningar inte publicerar uppgifterna tar det en och en halv minut att hitta dem på nätet. Att det på något sätt skulle fria utgivaren från moraliskt ansvar vid publicering tycker jag dock är ett konstigt argument."
Jag håller med dig helt och hållet. Att bloggare tar till vilka metoder som helst innebär inte att medierna ska släppa på alla tyglar. Det borde kanske finnas ett publiceringsansvar även för bloggare?!
/Gary
Hej Katarina!
SvaraRaderaDu får ursäkta min sena kommentar, men jag har varit sjuk.
Jag tycker att det här blogginlägget är otroligt bra skrivet! Är mycket imponerad av hur bra din text "flyter" på.
Håller med om att riktlinjer för vad som är av allmänintresse borde skapas. Dock är det väl olika "allmänheter" som läser t.ex. SvD och Aftonbladet. SvDs läsare kanske fäster mindre vikt vid vem det var som gjorde något än Aftonbladets dito. Den känslan får i alla fall jag. Men oavsett så vore riktlinjer bra, som en liten påminnelse om när det är lämpligt eller icke lämpligt att publicera vissa saker.
Ha det gott! / Erica Edman